Jag älskar verkligen snus. Det är hemskt att behöva erkänna det men så är det helt enkelt. Jag började röka tidigt i livet och slutade först när jag blev gravid med Yra. Redan då snusade jag också men jag var ingen heltidssnusare. När jag slutade amma så kom snuset in i mitt liv igen och stannade kvar till jag bestämde att både jag och Robert skulle sluta och det ville jag ha avklarat innan vi skulle börja försöka att bli gravida igen. Sagt och gjort så slutade vi båda vilket var en rätt obehaglig erfarenhet. Vi var sura och arga dygnet runt i minst två veckor innan det började kännas okej igen.
Lovade mig själv att aldrig falla dit igen men helt plötsligt märkte jag att mitt "feströkande" plötsligt ökade. Robert tog tom en cigarett ibland och det hade han aldrig gjort tidigare i sitt liv. Vi var fast i nikotinträsket igen. Vilket totalt misslyckande!
Nu är vi båda snusare igen och jag kommer nog aldrig att förlåta varken mig själv eller Robert för att vi föll dit igen efter att ha varit snusfria i flera år. Hatar att karaktären svek mig så totalt.
Men trots allt så älskar jag mitt snus. Dystert va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar